/** START FACEBOOK LIKE BOX SCRIPT */
/** END FACEBOOK LIKE BOX SCRIPT */

Lunch med Simona

Idag lunchade jag med Simona Ahrnstedt – en otroligt bubblande och inspirerande person! Hon är legitimerad psykolog och debuterar nu som författare på Damm förlag. Den 10 juni finns hennes bok Överrenskommelser i bokhandeln.

Vi fick kontakt genom en gemensam psykologbekant som konstaterade att två författande psykologer i hennes närhet valt VÄLDIGT liknande omslag till sina böcker 🙂

Simona beskriver Överrenskommelser som den första svenska boken inom Romance-genren. En genre som är enormt stor i USA. Boken handlar om kärlek och passion i 1800-talets finsalonger om jag förstått det rätt. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. En stunds verklighetsflykt i romantikens tecken!


Länk till Damm


Och på väg hem från torget i kvällningen stötte jag på denna fantastiskt fina björk med små nyutslagna och osannolikt illgröna löv. Våren är här på riktigt nu!!!

Panos Emporio premiär

Igår kväll anordnade Skugge & co premiärgalej för Panos Emporios badkollektion 2010. Invigningen skedde på Åhlens City och var generöst anordnad med visning, DJ (Name th Pet), champagne, mojito och en dignande goodiebag (som vi dessvärre missade!).

Jag var där tillsammans med min äldsta vän Camilla (se inlägget ”lunch i city”). Vi minglade omkring bland kändisar och andra kulturpersonligheter och hade det bra med varsitt glas bubbel i handen. Kan tänka mig många andra (sämre) sätt att tillbringa en ruggig måndagskväll. Det känns plötsligt som om det finns hopp om att sommaren kommer i år också!

Panos marknadschef försäkrade oss om att de toksnygga, men minimala, bikinisarna även finns i större storlekar. Och så finns det andra modeller, som möjligen är mer insmickrande för något större kroppar 🙂

Tack Linda o co för en kul kväll!

Här kommer lite bilder från kvällen. Tyvärr fick jag ingen bra bild på Panos himself och inte heller lyckades jag fånga Eric Saade på bild – DET hade gått hem hos sexåringen!

En av de tjusiga modellerna tillsammans med Panos Marknadschef. Cool kroppsstrumpa 🙂Linda Skugge

Vernissage hos Fabiola

Igår fyllde vår höggravida vän Fabiola 40 år, och det firade hon med vernissage på temat BARN. Mysigt mingel med många, just det – barn, tårta, champagne och goda snittar. Pengarna för de sålda tavlorna går direkt till Fabiolas och Lasses fadderbarn i Colombia. Nedan ser ni några av hennes fantastiska alster.

Tavlan med de två syskonen blev vår!

Fredagskalas

I fredags kickstartade vi helgen med kalas för sexåringen med mormor och morfar på besök. Paketet nedan blev en hit! Mormor vet vad hon gillar 🙂
Och istället för tårta, som vi åt i mängder på kompis-kalaset förra söndagen (20 barn och nästan lika många föräldrar = en lyckad tillställning ute i solen) – så gjorde vi ”djungelmums”. Det innebär en salig röra av banan, glass, vispgrädde, maränger och kola + chokladsås. Och lite tjusig rosa garnering på det…

Kanske var det den uppladningen som gjorde att sambon tog sig runt ultra-loppet K50 med bravur på lördagen 🙂 Jag tycker verkligen att det är rejält galet att utsätta sig för fem mils terränglöpning på det sättet, men är ändå VÄLDIGT stolt över honom!

Bra bibliotekskväll

Måste ju också berätta att det blev en lyckad kväll på Blackebergs bibliotek i onsdags. Eva hade ordnat allt så fint och Peter från Vulkan väckte säkert fler slumrande författarambitioner. Tack ni som kom!

/Susanne

Träna eller…

…inte träna?

– Neeej, ingen träning för mig just idag tack! Är lite förkyld. Kan inte. Hinner inte…
Vill inte!!

Träning är en obefintlig del mitt liv. Skorna på bilden är flera år gamla och dess oslitna yttre avslöjar en VÄLDIGT låg löpningsfrekvens under deras varande i min ägo. Inte många kilometer i de sulorna inte. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt att träna. Svettigt och läskigt. Ofräsht! Löprundan är för mig en lång sträcka av obehagligt flåsande. Tråkigt, ansträngande och – just det – jobbigt!

Där är jag väldigt otrendig. Jag vet! Men jag tycker ändå att jag får min dos av sund rörelse. Jag promenerar. Ibland ganska långt faktiskt. Jag jagar och bär barn. Och igår kväll var jag väldigt nöjd. Då gick jag på Coop och handlade i säkert en och en halv timme. Är inte det träning så säg!? Inget stillasittande i TV-soffan där inte. Shopping tycker jag för övrigt är en gravt underskattad träningsform.

Jag har liksom inte det där träningsdrivet i mig. Eller tävlingsinstinkten. När jag var liten och friidrottade, så väntade jag vid ett tillfälle in min kompis på en tävling. Så vi kunde springa i mål ihop. Påhejande pappa i publiken blev rätt knäckt tror jag 🙂

Annat är det med min sambo och blivande make. På träningsfronten är vi som natt och dag. Att till exempel springa och spela fotboll är viktiga ingredienser i hans liv. Imorgon ska han springa ett terränglopp på fem mil! Ultra-någonting. Herregud, säger jag bara. FEM MIL. Det är nästan hela vägen till Uppsala!

Där snackar vi en ambitionsnivå snäppet högre än att ta sig runt i korridorerna på Coop.

Bibliotekskväll 5/5

Imorgon pratar jag och Peter Norrman från Vulkan om skrivande och publicering på Blackebergs Bibliotek (Blackebergs torg). En tillställning för alla som bär en historia inom sig, älskar att skriva eller som kanske till och med har ett manus liggande i byrålådan! Och alla andra intresserade förstås 🙂

Btj-recension

En lektör på Bibliotekstjänst – Lena Condelius – recenserar Morgongåvan i senaste numret av Btj-häftet (nr 11, 2010). Här är två utdrag ur hennes recension:

”Jonas gömmer sig i köksskåpet – darrande av skräck i sin lilla fyraåriga kropp. Utanför fyllepratar mamma med farbröderna, som när som helst kan hitta Jonas och dra fram honom ur tryggheten. Den vuxne Jonas kämpar förtvivlat för att glömma övergreppen, otryggheten och skräcken, och för att hålla ångesten borta.”

”Susanne Boll är legitimerad psykolog och utbildad journalist, och detta är hennes debut. Boken betecknas spänningsroman, och bitvis gör den skäl för namnet. Personerna är emellanåt alltför rapsodiskt beskrivna för att bli riktigt trovärdiga, men helhetsintrycket är en lovande debut.”

Jag är jätteglad för den här recensionen! Av flera anledningar. För det första att de valde att ta med Morgongåvan för recension. För det andra så betyder det att boken når fler läsare om Biblioteken tar in den för utlåning!

Sedan gillar jag att (som 38-åring) vara en lovande debutant! Känns ungt och fräscht på något sätt 😉

Bok nummer två har fått extra energi…

Blommor och bin

Eller en glimt i pappas öga?

I vintras fick jag höra av en dagismamma att fröken sagt till henne att den enda på dagis som inte visste hur ett barn blir till var min dotter. Knappt sex år. Så fint, tänkte jag. Oskuldsfullt och gulligt. Hon är ju fortfarande så liten. Behöver inte veta. Inte än!

Sedan blev jag lite bekymrad när jag förstod hur upprörd hon blivit i när någon på dagis påstått att hon inte alls varit någon glimt i pappas öga! Som hoppat in i mammas mage…

Hon har ju visst varit en glimt!? Eller hur??

”Jomen visst har du varit det”, svarade jag glatt, medan det värkte till i samvetstrakten. Plötsligt insåg jag att det kanske börjar bli läge att prata om… det där. Så hon inte gör sig osams med hela dagis. På felaktiga grunder liksom.

Men samtidigt. Om hon inte frågar, så är det väl inte nödvändigt att dra upp det? Hon är ju så liten…

Så i fredags kväll:

”Mamma. S säger att barn föds när pappan stoppar in snoppen i mammas snippa.”
Jag drar efter andan. Rodnar chockat. Herregud! Vad säger hon!? Är tiden inne. Nu!? Såhär… explicit liksom. Jag samlar mig och svarar lugnt. Med HELT NATURLIGT tonfall, svarar jag. Liksom i förbifarten.
”När barn blir till, menar hon nog. Det stämmer.”
Hjärtklappning. Jaha. Vad kommer nu? Nu är det ute. Hon vet.
”Har du och pappa gjort det?”
Såklart hon undrar. Jag andas och svarar. Lungt och pedagogiskt.
”Ja. Vi har har ju gjort dig.”
Jag ler. NATURLIGT, ler jag. Det här gick ju bra. Känns nästan lite befriande.
”Uäh! Vad äckligt”
Bra reaktion från henne. Som det ska. Så var det klart. Kirrat. Fixat. Blommor och bin-samtalet över!

Då kommer det.
”Vad det skönt?”
HERREGUD! Plötsligt blir det lite jobbigt igen. Varför undrar hon det!? Det har hon väl ändå inte med att göra…?
”Ahum… Du blev ju till… Det är ju fantastiskt!”
Hon känner direkt att jag flyr frågan.
”Jamen var det skönt!?”
Jaha. Ja, det kan hon väl knappast ta skada av att veta. Det är ju till och med bra att hon vet, peppar jag mig själv. Det är klart hon ska veta att det är skönt!
”Jodå.”
”Mhm.”
Hon ser lite fundersam ut. Men verkar rätt nöjd men mina NATURLIGA svar på de frågor hon har. Sedan måste jag förtydliga känner jag.
”Det är bara vuxna som gör sånt.”
”Uäh!! Vad äckligt!”
”Mm…”

Sedan fokuserar vi båda på ”Så ska det låta” igen. Oskuldsfullhetens tid är förbi.

Lycka är…

…när man upptäcker att äldsta dottern har skrivit ett brev till sin lillasyster. Som hon tassar in och fäster i ”taket” på våningssängen när syrran har somnat. En kalasinbjudan till henne också. ”Så hon inte känner sig utanför och så att hon vet att vi älskar henne.”

Man blir så varm i hjärtat!

Här är två andra alster hon gjorde igår kväll och i morse (är hemma från dagis med halsont). Nu är det Playhouse Disney som gäller…