Sovit!

Inatt sov jag över sju timmar – i sträck! I soffan och med vällingkraven på behörigt avstånd 🙂

Och det var som att hela världen var lite gladare imorse – inte bara jag. Solen strålade, värmen värmde och tunnelbanechauffören önskade oss alla ”en bra och lycklig dag”. En tjej kom fram och sa att hon tyckte att jag hade fin klänning. (Jag och min kompis Camilla fyndade varsin blommig sommarklänning i en riktig ”billighetsaffär” för ett tag sedan). Man blir ju så glad av sånt!

Och jag tror det var läge att sova inatt. Efter en tid av sömnbrist blir jag stingslig, får problem att tänka, svårt att hitta orden och föra normala konversationer och dessutom gör jag konstiga saker. Idag, när jag plockade ur diskmaskinen med gårdagens disk, upptäckte jag dotterns Bamse-tanborste bland besticken. Ren och fin…

Upprörd mamma – om könsroller

Det pratas mycket om vikten av genusperspektiv i pedagogiska verksamheter som skola och dagis. Och det känns som om de flesta är medvetna om att det finns en problematik som man arbetar mer eller mindre framgångsrikt med.

Men vi har fått uppleva en verksamhet (i och för sig inte pedagogisk) där medvetenheten om detta verkar obefintlig: fotbollsskolan…
(Jag nämner inget klubbnamn eftersom jag inte pratat med dem ännu).

Dottern ville börja spela fotboll i vår. Delvis därför att kompisen (”kärleken”) från dagis skulle börja, men hon tyckte att det verkade kul också förstås! Coolt att få fotbollströja och en egen boll…

Sambon och hon åker dit. Vid första träningstillfället blir hon besviken. Tjejer och killar spelar inte ihop! Dessutom har killarna mycket större plan. Och målställningar – vilket tjejerna saknar (!). Det registrerar och kommenterar hon direkt. Hon undrar varför det är så!? Tjejerna får leka kull och göra olika övningar med bollen (springer fram till den och ska nudda den med rumpan och sånt). Hon kommer hem (med stukad fot :-() och tycker att det var sådär…

Andra gången hon är där ser det ungefär likadant ut. Tjejerna leker kull och gör övningar medan killarna (inklusive kompisen) passar mellan varandra och skjuter mot mål. Spelar fotboll! ”Det vill jag också göra!”. Hon går av planen, vägrar vara med på resten av träningen och vill inte gå dit igen.

Kanske beror det på att fotboll inte är något för henne. Eller att hon blev blyg i den nya gruppen och inte riktigt vågade vara med. Eller kanske att hon blev rädd att göra sig illa igen.

Men jag tror inte det! Jag tror på det hon kommenterar – och det är att hon upplever det som orättvist! Och trist! Kull leker de ju på dagis.

Hursomhelst tycker jag att den här kill- och tjejuppdelningen är helt galen. De är sex år!

Mammaglam?

Hursomhelst väldigt gott och lyxigt! Finns latte + pariservåffla måste det intagas 🙂 Bröllopsformen får vänta! Den ska liksom komma av sig självt hade jag tänkt…

Dessutom skrev jag stora delar av Morgongåvan på ett café i Sitges (utanför Barcelona) tillsammans med café cortado, juice och croissant – och det gick så bra att skriva i det sällskapet att den traditionen vore synd att bryta! För croissant och pariservåffla är ju NÄSTAN samma sak. Bara luft. Nästan. Väl? Inte så farligt för formen. Ändå.

Kungsholmens Bibliotek


Idag har jag träffat Lena på Kungsholmens Bibliotek och planerat en Vulkan+Morgongåvan-kväll i september. Extra kul eftersom större delen av handlingen i Morgongåvan är förlagd till just Kungsholmen!

Och om man räknar Fredhäll (där vi bodde i fyra år) till Kungsholmen, så har jag bott där i tio år! Tio år varav sex på John Ericsonsgatan vid Norr Mälarstrand. Jag blir alltid så nostalgisk i Kungsholmsmiljöer och det var ett nöje att vistas där i fantasin när jag skrev Morgongåvan :-).

Pensionärsvarning

Lite pensjo-varningar:

– Jag vaknar tidigt. I och för sig mest på grund av barnen, men uppskattar det för att ”jag får ut mer av dagen”.
– Älskar bakelser. Mest Napoleonbakelser. Gillar att gå på kondis och än mer att köpa hem godsaker i fin pappbox med snöre runt. Har dock dragit ned på detta eftersom jag inte vill bli tjock. Unnar mig däremot frekvent en pariservåffla till kaffet och tycker att varje fik med självrespekt bör ha just pariservåfflor.
– Går sakta.
– Stannar gärna och pratar med folk jag möter. Både de jag känner och främlingar. Gärna äldre och hundägare.
– Föredrar hemtelefonen framför mobilen.
– Har utvecklat ett brinnande blomintresse. Tycker det är viktigt att pyssla om mina fyra pelargoner. Pratar inte med dem, ännu, men känner att det är på gång.
– Fotar frekvent olika blommor/växter. Som det här – alldeles FÖRTJUSANDE – äppelträdet 🙂

Den här tiden…

…mellan hägg……och syrén, tycker jag är den allra bästa. När allt spricker ut i blom och blir sådär krispigt vackert – ljusgrönt och färgglatt. Det bubblar av liv i hjärtat och hela kroppen tinar i solen. Jag kan inte sluta titta på och förundras av naturen. Jag njuter av dofterna. Blir lycklig av att vakna till fågelkvittret i gryningen. Och jag gläds när barnen plockar blommor, cyklar, springer runt – befriade från de otympliga vinterkläderna – och är ute längre på kvällarna.

Samtidigt gör det lite ont. En liten skärva av smärta i idyllen. I brytpunkten. Jag är aldrig riktigt beredd när det kommer. När våren kommer. Försommaren. När man ska ut. Njuta. Ta vara på det vackra.

Jag pratar inte gärna högt om att jag somliga dagar önskar att det regnade, så jag fick krypa in igen. Men faktum är att utan den där slängen av melankoli (och allergi!), så vore det inte detsamma. Sådan är våren för mig. Som livet självt. Bäst.

Bra om mobbing på arbetet!

Nästa artikel i serien ”Mobbarna och rättvisan” – om Kerstin och Carina – är också viktig! Maciej Zaremba sätter ord på det osynliga. Smärtan och skeendena. Utfrysningsprocesserna. Lyfter dem till ytan, så de blir verkligt och smärtsamt tydliga.

Många befinner sig säkert i liknande situationer som Kerstin och Carina. Idag. I Kafkaland. Utan stöd, omgärdade av rädsla och utsatta för maktens allra mest intrikata redskap för att tysta, kväva, stöta ut och till sist bryta ner. De befinner sig i situtioner där de av samhällets instanser som ska värna om deras trygghet – falerar. Brister på olika sätt.

Många är också de rädda människorna. Arbetskamraterna, cheferna och andra omkring den mobbade. Hoppas de läser den här artikeln!

”Natendans”

Hand i hand med dottern, 2 år och 10 månader. På väg till sängen för att natta. Stora, glada ögon ser upp på mig. Liten, liten människa. Förväntansfullt:

– Mamma, nä vi vatnaj, DÅ sta vi dansa natendansen!

”Natendansen” innebär att hon tjoande och skrattande struttar runt naken och emellanåt stannar och viftar på rumpan. Ibland står hon även på ett ben, medan hon liksom – oändligt sakta – lyfter och korsar det andra lite framför sig. Sedan växlar hon och gör likadant med det andra benet. Hela tiden förtjust leende och stint tittande på oss. Därefter lite spring och ytterligare lite rumpvift. Så fortsätter det en stund. En otroligt gullig liten föreställning 🙂

Det är lyxigt att vara förälder!