Månad: oktober 2014

Det är känsliga grejer.

För en stund sedan skickade jag iväg mina första 100 råmanussidor till en manlig vän jag litar väldigt mycket på. Han har läst åtminstone två av mina tidigare manus, men aldrig i såhär obearbetad version. Och ni skulle känna min puls nu.

För att skriva är att blotta sig. På något vis visar man upp en del av sitt innersta – just nu vädigt ocensurerat – och det kan kännas extremt läskigt. Och spännande!

Jag gillar feedback och kritik. Mycket. När jag skrivit manuset till Morgongåvan lät jag till exempel 20 personer läsa. Och bad dem tycka (och var extremt tacksam över att de tog sig tid att göra det). Sedan sållade jag deras åsikter genom mig själv och jobbade om manuset igen. Otroligt värdefullt!

Mina (färdiga och redigeringsmanglade :-)) böcker har sedan blivit ganska flitigt recenserade, framför allt på bloggar. Tack och lov har de allra flesta varit väldigt fina, men en gång blev jag sågad. Gissa vilken recension jag minns bäst?

Just det. Och det är väl märkligt!?

Men det hör till spelets regler och när man nu valt att kasta sig ut i författarbranschen så riskerar man en del. Man lämnar ut en del av sig själv till allmän beskådan och så hoppas man att folk ska tycka om det. Såklart. Att de blir förbannade, skrattar, gråter, håller andan av spänning – vad som helst egentligen – bara de blir berörda och känner att de fått en stunds (helst lite tankeväckande) underhållning.

Och så finns det saker man bara inte säger till en författare! Det skrev Simona om igår. 🙂

Nu väntar jag med spänning på min OMBEDDA kritik på bok fyra. Och försöker förhålla mig till mannens kommentar (han läste inledningen i förra veckan):

”Det är lite Lundell över det här. Lite Jack.”

Say what!? Hoppas att det betyder något bra 🙂

Med så himla fina besökare.

Det blev faktiskt fullsatt och extrastolar fick plockas fram. Då är det i och för sig ett litet bibliotek 🙂

De som kom var intresserade, ställde frågor och flera hade läst något av mig tidigare. Jag bubblade på i nästan en timme och spelade upp Coming Home från soundtracket. Och sålde böcker. Superkul!

Och så gårdagen. Vilken alldeles ljuvlig höstdag <3

Länge stod det stilla. Jag planerade, antecknade, tänkte, började lite – men kom inte igång. Av lite olika anledningar. Men sedan efter bokmässan. Jösses!

Jag har skrivit nästan febrigt. Ser scener framför mig. Orden rinner fram och fingrarna smattrar i en hisnande hastighet över tangentbordet. Jag hinner knappt gå tillbaka i texten och läsa vad jag skrivit för jag vill inte förlora det. Flowet. Så många ord som måste UT. Det är utmattande och alldeles fantastiskt härligt. Klär mig i rött när tröttheten är alldeles överväldigande och Barbie får ut mig i friska luften emellanåt.

Tydligen hände det en del i huvudet när jag inte skrev. Tydligen behövs pauserna. Även om de är väldigt svåra att stå ut med 🙂

SKÅL

Det är lite svajigt på sina håll nu. Privata saker som tillhör det där som kallas livet. Sånt där man ska ta sig igenom, ni vet.

Men i helgen befann vi oss i en härlig bubbla; jag, min gamla fina kompis Jessica och våra tioåriga döttrar. Vi träffades för en lunch på Berns Asiatiska – herregud så gott – och gick sedan på musikalen Flashdance på China. Och det var alldeles fantastiskt. Vilken kraft. Vilken styrka hos ensemblen. Hanna Lindblad. Tårarna sprutade bara av att se styrkan i denna kvinna.

Se!

Och så fick jag höstens it-parfym av Jessan, som jobbar på Kicks. Lyser upp hösten!

Nej, det ska hon inte. Pamela Andersson Alselind. Inte imorgon heller. Och inte dagen därefter. Inte nästa dag. Inte heller nästa. OCH SÅ VIDARE!

För den där ”tumörfan”, som satt sig i huvudet ska få sig en rejäl match. I dagsläget leder Pam och jag har en känsla av att hon kommer vinna. Hon måste vinna. Hon ska vinna. För jag vet ingen som har så mycket liv i sig <3 Jag recenserar ju EGENTLIGEN inte böcker, allra helst inte vänners. Men vad vore regler utan undantag? Nu har jag läst ut älskade, starka, roliga, smarta, goa och dösnygga Pamelas bok Jag ska inte dö idag.

Tårarna trillar visserligen, men det jag trodde skulle vara en tung bok om döden var snarare en stärkande bok om livet. Om att omfamna det. Leva i nuet. Acceptera det som inte går att förändra, men kämpa för det som är möjligt. Stenhårt.

Läs! Alla!

Och Pam. Du är alldeles briljant och helt fantastisk. FUCK CANCER.

Den här Bokmässan (som jag så smått börjar hämta mig ifrån) gav mig en riktig kick i baken vad gäller skrivet. Jag är igång. Äntligen. Och 32 manussidor är många manussidor för en som brukar landa på runt 200. Hurra!

Ikväll ska vi repa. Reptilhjärnelåtar, som vi kallar det. Draglåtar. Sådana som man inte kan stå still när man hör. Rock.

Och så den här. Livet <3