Att visa sig naken, jag menar bli läst

Det är känsliga grejer.

För en stund sedan skickade jag iväg mina första 100 manussidor till en manlig vän jag litar väldigt mycket på. Han har läst åtminstone två av mina tidigare manus, men aldrig i såhär obearbetad version. Och ni skulle känna min puls nu.

För att skriva är att blotta sig. På något vis visar man upp en del av sitt innersta – just nu vädigt ocensurerat – och det kan kännas extremt läskigt. Och spännande!

Jag gillar feedback och kritik. Mycket. När jag skrivit manuset till Morgongåvan lät jag till exempel 20 personer läsa. Och bad dem tycka (och var extremt tacksam över att de tog sig tid att göra det). Sedan sållade jag deras åsikter genom mig själv och jobbade om manuset igen. Otroligt värdefullt!

Mina (färdiga och redigeringsmanglade :-)) böcker har sedan blivit ganska flitigt recenserade, framför allt på bloggar. Tack och lov har de allra flesta varit väldigt fina, men en gång blev jag sågad. Gissa vilken recension jag minns bäst?

Just det. Och det är väl märkligt!?

Men det hör till spelets regler och när man nu valt att kasta sig ut i författarbranschen så riskerar man en del. Man lämnar ut en del av sig själv till allmän beskådan och så hoppas man att folk ska tycka om det. Såklart. Att de blir förbannade, skrattar, gråter, håller andan av spänning – vad som helst egentligen – bara de blir berörda och känner att de fått en stunds (helst lite tankeväckande) underhållning.

Och så finns det saker man bara inte säger till en författare! Det skrev Simona om igår. 🙂

Nu väntar jag med spänning på min OMBEDDA kritik på bok fyra. Och försöker förhålla mig till mannens kommentar (han läste inledningen i förra veckan):

”Det är lite Lundell över det här. Lite Jack.”

Say what!? Hoppas att det betyder något bra 🙂

2 reaktioner på ”Att visa sig naken, jag menar bli läst”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *