Jag och två andra kvinnor berättar i Damernas Värld om att vara förföljda

Eller ”stalkade”, som det också kallas.

Detta är något som präglat många år av mitt liv. Som gjort mig livrädd. Frustrerad. Ledsen. Förbannad. Mest rädd har jag varit – är jag fortfarande – å min familjs vägnar. Och allra mest rädd har jag varit som gravid och nybliven mamma. Då man är som känsligast …

Detta är något som tagit så enormt mycket energi, framkallat så mycket ångest, att det inte liknar något annat jag varit med om. Denna sjuka mängd brev, samtal och ovälkomna (mest hot om) besök. Jag har legat sömnlös. Jag har pratat, pratat och pratat om det. Ältat det med vänner, familj och en terapeut.

Detta är något som gjort att jag var ganska sen med Facebook, blogg och twitter. Något som gör att jag aldrig avslöjar var jag bor, visar bilder på mina barn eller nämner den vid namn.

Detta är något som gjort mig till en rädd person. Jag är konstant beredd på att han ska dyka upp. Närsomhelst. Varsomhelst. Varje gång det annonserats om jag ska prata om min bok eller sjunga, till exempel när vi spelade med Keep It Up på Engelen häromsistens, så tänker jag tanken: tänk om han sett? Kanske här på bloggen? Kanske dyker han upp? Även om jag vet att det inte är särskilt troligt.

Tänk om han läser det här?

Jag har inte pratat om stalkingen ”offentligt” tidigare, men när Cecilia Helle från Damernas Värld hörde av sig så kände jag att det var läge. Det förekommer förföljelse i både Morgongåvan och Det enda rätta och varför skulle jag inte prata om det? Egentligen? Jag kom fram till att jag på något vis har velat skydda honom. Han är ju inte frisk.

Slut på det nu. Fingerat namn fick bli lösningen och ämnet är viktigt. Mängder av kvinnor är drabbade och många av dem ofantligt värre än jag. Så.

Här är min story. Den korta versionen:

20130415-213142.jpg

20130415-213154.jpg

20 reaktioner på ”Jag och två andra kvinnor berättar i Damernas Värld om att vara förföljda”

  1. Men tack hörrni! Jag bestämde mig när jag gav ut Morgongåvan – han skulle INTE få hindra mig där. Och så startade jag blogg osv. Rätt skönt. Men så modig känner jag mig inte. Kram!

  2. Vad ledsen jag blir över att höra hur du har/har haft det.Tycker att du är otroligt modig och stark son vågar berätta om det.

  3. Man kan väl inte säga mer än vad de andra som kommenterat sagt. Det är modigt att berätta, särskilt om man inte känner sig modig som du skriver i kommentaren här uppe.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *