Månad: februari 2013

Hos Dito.

Sona på plats 14 – yay!

Ute. Det var kallt. Men Anna var desto varmare, så det kändes helt ok!

Vi tog bilder vid Stadshuset och i Gamla Stan. Nu ska Hoi Förlag också få ett vettigt författarporträtt.

Här kan man titta in på Annas hemsida – Bristrand Photography.

Och här är själva Anna:

Berättar för barnen om det som hände. Om hur viktigt det är att stå upp (dåligt ordval i sammanhanget!) för det man tror på och att vara modig. Det tyckte åttaåringen var självklart sa hon:-)

Och så dagens glammiga flammiga mysoutfit:

Tänk om hon rest sig …

En kvinna med obeskrivligt mod. Som gjorde skillnad. Tack världen för människor som Rosa Parks

Medan åttaåringen åkte skridskor med kompis + kompis mamma och Barbsan vilade i soffan bredvid (bra igen – hade nog ätit något skräp), så bläddrade vi i hennes första album.

Jösses. Det känns som om det var igår hon såg ut såhär!

Hon hade kolik och somnade oftast som på nedersta bilden 🙂

… eftersom hon är risig i magen igen, var jag så trött och rädd att jag nästan grät en skvätt.

(Mannen tog midnattspromenaden och jobbar idag, så lotten föll på mig.)

Jag tog på mig täckbyxor så att det skulle bli svårare att våldta mig. Mössan långt neddragen. Mobilen i fickan.

Det var släckt i alla fönster utom ett, där en tv flimrade blått mot en vit vägg. Min fanatsi skenade givetvis och jag tänkte att där satt säkert en man och tittade på snusk. Närsomhelst skulle han kunna se mig och rusa ut. Inspirerad av kvinnoförnerdande porr. Jag tvingade mig till att fortsätta gå lungt med koncentrationen på diarrévovve.

Klockan 02.40 är det dödstyst ute kan jag berätta, och när jag hörde en grov harkling hundra meter bort var jag mycket nära att på riktigt börja storgråta och rusa hem. En man. Tunnt klädd. Med en kamphund!? (Här kan rädslan triggat fantasin igen. Det kan också ha varit en liten skrutthund, men jag stannade knappast och tittade efter!)

Eftersom jag inte ville dra uppmärksamheten till mig gick jag alltså sakta hemåt. Ifrån dem. Mot vår dörr. Med paniken bultande i bröstet.

Där möter jag tidningsbudet. Och blir lättad. Någon mer är ute. I sitt yrke dessutom. Han kan inte vara farlig. Han räcker mig tidningen och med den i handen fortsätter jag att gå. Och kommer att tänka på den där filmen … den där gamla skräckisen med Jack Nicholson … något om en postman som ringer tre gånger? Eller var det ett tidningsbud? Gaaaaah!

Snabbt och fumligt låsa upp och skynda in. I värmen. In och tvätta av den nu mycket lugnare Barbsan.

Tror ni det går att somna om sedan? Med det adrenalinpåslaget i kroppen. Knappast…

Nu. Ny dag. Kaffe. En hund som sovit sedan 03 och precis i detta nu har vaknat och äter magvänligt foder (vi är ju liksom beredda). Det blir nog bra igen.

Solen skiner och jag och tjejerna är på väg ut. Mina tre brudar.

Jag och mina tre tjejer mest, eftersom mannen jobbat från lunch till sent. Uteliv, godis (hund- resp barnvariant, men Barbsan får bara lite) och mello.

Heja Yohio! Och Lena Ph!

Jag har tänkt på en sak, ganska ofta, den sista tiden:

De fina bibliotekarier jag stött på under min författarresa.

Allt började med att jag gav ut Morgongåvan och berättade det för en bibliotekarie/dagismammakompis. Varvid hon blev eld och lågor.

(Detta var på den tiden jag var glad om några kompisar ville läsa min bok och att kalla mig författare kändes fullständigt absurt.)

”Kan du inte komma till biblioteket och prata? Vi kan ordna en författarkväll.”

Jag kallsvettades och tänkte att hon måste vara lite galen. Jag? Vad i all världen skulle jag prata om? Jag som inte ens KAN prata. Inför folk.

Hon peppade och ordnade hursomhelst ett event på vårt lokala bibliotek och jag var så fruktansvärt nervös. Möjligen beroende på att jag överskattade antalet besökare en smula. Jag hade köpt ut och tog med vad jag vill minnas vara 60 (!) böcker, om någon skulle vilja köpa ett exemplar.

Det kom … eh … inte riktigt så många.

MEN. Jag pratade. De som kom lyssnade och ställde engagerade frågor och jag upptäckte att jag faktiskt vågade. Jag tyckte till och med att det var ganska roligt!

Om inte denna underbara kvinna, som arbetar så engagerat för sitt – väldigt fina och levande – bibliotek, hade trott på mig och bjudit in mig, så hade inget av det som sedan hände, hänt.

Hon tipsade nämligen en annan trevlig och snäll kollega på ett ANNAT bibliotek om mitt prat (tillsammans med Vulkans VD). Så vi åkte dit också. Och jag pratade. Något lite lättare ville aldrig sluta.

Denna andra bibliotekarie förmedlade i sin tur kontakt med ett tredje bibliotek. En tredje bibliotekarie. Ännu en härlig kvinna som brinner för sitt arbete, för böckerna och för att anordna aktiviteter i det vackra rum – litteraturens mecka – som biblioteket är.

Detta var Sture Biblotek som jag sedan återkommit till flera gånger i olika sammanhang.

Älsk på fina, engagerade och för-litteraturen-brinnande bibliotekarier. På biblioteksmiljöerna. På färgerna, dofterna, tystnaden och bokälskarna som hänger där!

Utan dessa hängivna bok-människor (mest kvinnor) hade jag inte varit där jag är idag. Ville bara säga det.

Och TACK!