Jag har ju pysslat med trean ett tag jättejättejättelänge.
Jag har börjat, kört fast, fortsatt och hittat ny riktning. Kört fast. Börjat igen. Med ny karaktär.
Utan att hitta styrfart.
Innan jul nån gång kom jag på att jag ville skriva en fortsättning på Det enda rätta!
Det innebar i praktiken att helt börja om från början och stå ut med att bok tre – som den såg ut – inte längre existerade … (Hej urklippsmapp, som nu är VÄLDIGT stor 🙂 )
Hursomhelst. Jag gillar älskarälskarälskardenärsåbraaaaa min idé och förlaget har flaggat för att synopsiset på det stora hela ser bra ut (får mer feedback i veckan).
Nu till det sköna: Jag har kommit på ett så roligt sätt att jobba. Nämligen att efter de inledande drygt trettio sidorna kortfattat beskriva vilka scener/kapitel som jag ska skriva SEDAN. Ända fram till slutet. Så fort jag kommer på något nytt så ska jag skriva in det, ungefär där det ska komma i berättelsen. Direkt i själva word-dokumentet.
(Jag har laddat ner och har haft lösa planer på att lära mig Scrivener. Men nej. Skrivdagarna är för korta och vabdagarna för många för att offra tid på det. Just nu i alla fall.)
Jag förstår att detta är old news för många, men det är ett halleluja-moment för mig!
Nu kan jag gå på inspiration och skriva den scen jag för dagen är mest sugen på istället för att skriva mer eller mindre kronologiskt och inte riktigt veta men ändå följa vart berättelsen drar. Mycket mer tungrott.
Jag känner mig frälst och friiiiii. Och har givetvis synopsiset att tacka för mycket av detta. Mitt första.
Är nykär i orden och skrivandet. Nördar in mig i språket. I min härliga låtsasvärld. Och har lagt beslag på insidan av kökets mest centrala köksskåp.
Here we go!
Mvh
Toktaggad
Råkade googla mig själv. Hopps! 