Den korta versionen och med hopp om att minnet inte sviker.
Förra våren, alltså 2011, började jag känna mig klar med mitt andra manus. Jag hade då skrivcoachats av Ann Ljungberg (fantastiskt) och bytt råmanus med Pernilla Alm (som sedan fick kontrakt med Printz Publishing två veckor efter att hon skickat in sitt manus och sedermera debuterade i våras med Alltid du!).
Jag berör inte själva skrivprocessen och vad manuset handlar om just här, men kan säga så mycket att den geniala idén till den här boken kom till mig utifrån att själv ha upplevt en jobbig sak.
Skrivandet gick relativt lätt och jag är väldigt stolt över min berättelse. Mina karaktärer. Jag kan väl redan nu avslöja att det blir en psykologisk relationsroman. En spännande sådan.
Sommaren kom. Hösten kom. Och refuseringarna började trilla in. Några av standardtyp. Några mer utförliga och uppmuntrande. Hoppet om att bli utgiven levde och frodades. Trots allt.
En höjdpunkt var då jag fick ett mail från ett av de stora ”drömförlagen” med en formulering typ: ”Vår lektör har läst och är stormförtjust. Vad tycker du om att vi går vidare med det här på redaktionen?”
Jag tyckte: ”JAA!!!”
Jag blev refuserad men frågade om de ville ge manuset en andra chans om jag jobbade om (utifrån de åsikter de haft), och det ville de. Så det gjorde jag. I vintras. Men blev – efter att ännu en av deras lektörer läst – till sist återigen refuserad (detta var nu i somras).
Jag försökte ta till mig det många så: att ”få kommer så långt” och att ”det är väldigt, väldigt nära nu”. Men föll ändå ned i ett litet hål och upplevde att jag snubblat på mållinjen.
Någonstans kände jag i och för sig – ändå – att det här kommer att bli en bok. På ett eller annat sätt. Det blev ju Morgongåvan – som jag gav ut själv – och jag har hela tiden känt mig ganska trygg i att det här manuset ”håller”. Än mer.
Sedan. I våras – när jag just jobbat om manuset till det andra förlaget, och börjat vänta igen – så skickade jag manuset till Damm Förlag, efter att ha träffat en kvinna på Damm som blivit nyfiken när jag berättade om storyn.
Månaderna gick, och så i somras fick jag ett mail från Damm. Utgivningschefen ville träffa mig. Och jag dog en smula. Sedan återuppstod jag och åkte på möte.
Flera på redaktionen hade läst och gillade. Men hur kände jag inför att jobba om en del saker?
Jag kände: ”Absolut!”
Jag höll med om den feedback jag fick och litade fullständigt på deras erfarenhet och kunnande. Därför fanns det ingen tvekan inför att sätta tänderna i texten. Igen.
Så jag strök. 34 sidor. Och jag skrev till. 45 sidor.
(Samtidigt väntade jag på svar från ett annat förlag som varit intresserade av att läsa, men det svaret hann inte komma 🙂 )
Så. I början av augusti träffade jag återigen utgivningschefen. Hon lyssnade på hur jag tänkt och jobbat om, fick mitt sommarmaterial och bad att få återkomma om en vecka. Den längsta veckan i mitt liv.
Sedan fick jag, förrförra fredagen, ett muntligt antagningsbesked över telefon. Blev överlycklig, men vågade inte riktigt jubla – på det sätt ett kontrakt förtjänar – förrän det var påskrivet. Alltså nu fredags. Tjohooooo!
Då fick jag också träffa den redaktör/förläggare som jag ska jobba med. Och det finns inte ord för hur mycket jag ser fram emot att göra det. Någon ska läsa och engagera sig i mitt manus. Mina ord. Och så ska vi göra en bok av den. En fin bok med omslag och allt. Och den ska marknadsföras. Många kommer läsa. Och min dröm har därmed gått i uppfyllelse!
Fotograf: 
Fotograf: 
