Alltså.
Karamelliserade popcorn med ringlad smält choklad.
Herregud. HERREGUD!
Det var väl en himla tur att repet blev inställt ikväll så jag fick ta en långpromenad istället. Och det lär behövas fler – väldigt långa – promenader efter den här julgodisfrossan 🙂
Vansinnigt fula. Vansinnigt goda 🙂
Säkert delvis därför att jag inte lagar någon julmat själv. Låter barnen pynta granen (vilket blir väldigt ostylish, men väldigt fint). Köper färdig pepparkaksdeg. Skippar julkort när jag inte orkar/hinner (som i år). Och så vidare.
Och så gillar jag julen. Mycket för att barnen älskar den. Förväntan är total. Och de bryr sig inte ett dugg om köttbullarna är köpta eller hemtrillade.
Vad jag däremot stressar upp mig över är sjukdomar. Att någon av oss ska bli sjuk. Sedan barnen kom har somliga jular … eh … inte direkt blivit som vi tänkt oss.
Första julen med barn blev jag magsjuk.
Andra julen med barn blev hon magsjuk. Ett eländigt ”rotavirus” som torkade ut henne fullständigt. Vi blev inlagda på Astrid Lindgrens barnsjukhus där hon fick dropp. Efter några nätter där kunde hon till sist behålla lite dryck. Och peta i sig några chipsbitar.
På julaftons morgon fick hon en liten goseleopard av en sjuksköterska. Som fortfarande är henne väldigt kär. Vid lunch blev vi utskrivna. Hastigt och lustigt köpte vi färdig julmat på Vivo. Färdigkokt potatis till och med. Och lagom till Kalle Anka var vi hemma i lägenheten. Med ett badkar fyllt av nedkräkta handdukar som vi lämnat i en hast. Men det var inga större problem att få tvätt-tid på julafton 🙂
Lyckan när hon sedan sörplade i sig en hel Piggelin var total. Tacksamheten!
Inför tredje julen med dottern höll det på att bli big drama igen. Då svalde hon en liten gyllene och trumpetande paljettängel. Och fick vansinnigt ont i halsen när hon sedan skulle äta. Astrid Lindgren. Igen …
Några exempel på julincidenter.
Så. Det enda jag önskar mig till jul är att alla får vara friska.
Idag har jag själv varit risig. Och då bättrat på det hela med dåligt samvete för att jag ömkar mig. När så många andra har det så mycket värre.
Så. Vad jag verkligen önskar mig till jul är att ALLA får vara friska. Inte möjligt, jag vet, men man kan skippa några julklappar. Som sagt.
Smsa till exempel LM50 till nummer 72930 så skänker man 50 kronor till Läkarmissionen. Det gjorde jag.
Via Actionaid. Medan jag lunchade framför datorn. Det (eller någon annan gåva) kan du också köpa och ge bort här. Snabbt och enkelt.
Och så smsade jag ordet JULKLAPP till 72909 och med det gick 50 kronor till Bris. Gör det du också, om du har möjlighet. De gör ett jättejobb.
Igår passerade jag en av Situation Stockholms försäljare, som vanligt utan kontanter. Då berättade hon att tidningen går att sms-betala. Fantastiskt. Köp!
Små insatser. Som droppar i ett hav av behov. Men ändå. Om vi hjälps åt att hjälpa gör det skillnad.
Skippa några julklappar!
”I tomtens snickeri”. Arton små tomtar (och en hare) i åldrarna tre till fem år intog scenen. Ja – föräldrarna jublade. Ja – föräldrarna rördes till tårar. Och ja – den här mamman tokvinkade. Som vanligt. Flera gånger…
Och vår lilla vinkade glatt tillbaka. Höll stolt upp sin såg. Så vi skulle se. Sedan sitt snickarbälte. Så vi skulle se. Sedan tappade hon luvan, vilket tog en hel sång att åtgärda.
Sju sånger sjöng de. Och hade repliker. Fina, goa ungar 🙂
(Och otroliga pedagoger, som styrt upp allt. Inte ens en vecka efter lucia!)
Kiki, som bjöd på detta goda (hallon från lantstället, grekisk yoghurt, honung och nötter), tycker att bilden ser lite ekivok ut och önskar att jag hade fotat någon av de andras fina desserter. Med valnötter i. Som jag inte gillar. Så blev det nu inte. En hasselnöt var alldeles nog för min del. Och väldigt gott 🙂
Gårdagen startade bra, med pulkaåkning. Dippade sedan efter lunch, med en brakförkylning som gjorde att jag fick lov att gå och sova. Mitt på blanka dagen. Och toppade senare på kvällen med middag hos vår goda vän Kiki. På Fredhäll. Älskar Fredhäll. Vi bodde där i några år. För några år sedan. Och kommer förmodligen att flytta tillbaka dit. Endera dagen…
Imorse drog jag barnen på snowracer till skola och dagis. Snön låg, men var väldigt blöt. Därmed behöver jag inte träna mer idag. Hehe, som om jag hade tänkt mig det!
Ikväll är en stor kväll. Vi ska på julspel. Med en fyraårig snickartomte i en av rollerna. Stort! 🙂
Med gamla kompisen Camilla o co. (Gamla vänner rostar aldrig 🙂 ) Maken special. Just ikväll med oxfile. Prova. Gott!
Somnade supertidigt igår, alldeles rödögd efter Svenska Hjältar-galan. Så fina och modiga människor det finns. Önskar och hoppas att jag också vågar vara modig när det gäller.
Idag har vi varit ute i snön. Kidsen har åkt pulka. Mysigt. Nu vill jag ha snö ända fram till juldagen. Minst. No more lera!
Sedan kom jag på att jag har vissa dementier att göra. Eller rättelser snarare.
Det blir ju gärna så att jag skriver här på bloggen när något kul hänt eller händer. Om mingelpartyn av olika art till exempel 🙂 Eller mysiga grejer som händer med barnen. Det känns liksom lite roligare än alla de hemmakvällar med matlagning, disk och hantering av tvätthögar som händer däremellan…
Hursomhelst. Är ni redo för den nakna sanningen? Tre nakna sanningar.
1. Barnens frukostar
Jag var ju så glad att de började äta frukost med oss vid bordet för ett tag sedan. Vad jag inte uppdaterat er om är att det höll en vecka. Ungefär. Nu är det välling i soffan framför Bolibompa som gäller. Igen.
2. Sjuåringens bokslukande
Höll några dagar. När hon var sjuk. Nu är hon åter samma lilla Duracellkanin som hon var innan. Tack och lov. Men jag kommer lätt försöka påverka henne till att läsa mer! Igen.
3. Luciadagens mysiga brasa
Som jag fotade och myste på om här på bloggen. Ett par minuter efter bilden togs började de ryka… Hysteriskt och oförklarligt. Vattensprutan åkte fram och hela övervåningen STANK sedan rök. Lillbarnet hostade värre än någonsin och vi försökte somna. Med fönstren vidöppna mot luciastormen. Iskalla och inpyrda.
Så. Nu vet ni. Det ni säkert redan visste. Att en blogg (eller Facebook) inte ger en helt rättvis bild av människan bakom och dess förehavanden 🙂
…att jag kommer att hålla mig väl med de personer på kontoret som just fick varsin sån här? 🙂
Fyraåringen: ”Pappa du är tool!”
Jag: ”Hur är man då?”
Hon: ”Man har håret sådär. Litsom… upp!”
Vi snackar om samma pappa som hon ska gifta sig med när hon blir stor. Som ska bli hennes prins. Eftersom prinsessa är hennes givna yrkesval 🙂