Månad: september 2011

NEJ, vill jag med bestämdhet hävda.

Men inser att jag imorse reste i drygt två timmar för att upptäcka att vi INTE haft inbrott…

(Måste till mitt försvar berätta att grannen hade inbrott i våras.)

Såhär:

Igår såg jag två män på moppe passera nära vårt hus (på samma moppe, utan hjälm, på en gräsmatta där man inte får köra = skumt redan där, eller hur!?). De sa något till varandra och pekade mot vår dörr. En stund innan hade jag noterat att samma lasbil som stått parkerad när grannen haft inbrott (den har en stor logga), passerade sakta och körde vidare. Tycker själv att detektiven inom mig var både uppmärksam och skarp där! Mhmm…

Så imorse då. Jag fick sovmorgon. Mannen lämnade kidsen på skola och dagis och körde sedan hem för att hämta mig. För att skjutsa mig till kontoret på Söders höjder.

När vi går mot bilen ser jag en man passera vårt hus. Långsamt och till fots. Och jag får för mig att det är en av dem på moppen!

I trafikstockningen på väg in till stan får jag en stark känsla av att vilja vända. Att åka hem och vakta huset! Som en hund.

Jag tvekar. Mannen, som är den o-paranoidaste jag känner, ser på mig med fundersam blick.

”Jaa, känner du det så starkt, så…”

Och det spelar ju faktiskt ingen roll var jag skriver. Hemma eller på kontoret. Köerna går superlångsamt och jag har svår beslutsångest.

En timme senare, vid Tegelbacken, hoppar jag ur bilen. Jag ska hem och vakthunda!

Jag ställer mig och väntar på bussen tillbaka. Och blir stående i säkert tjugo minuter. Får sedan vänta på t-banan vid Fridhemsplan i nio till.

När jag – efter drygt två timmar – går av tåget på min station i Bromma, så riktigt ÖNSKAR jag att bovarna är hemma hos oss. Så jag kan ta dem på bar gärning. Så jag inte slösat bort två timmar. Men icke. Här är lungt och fridfullt. Solen skiner och jag är alldeles ensam. Och o-paranoid…

Ni fullkomligt sprängde den hittills toppnoterade besöksnoteringen här på bloggen igår – kul!

Och VÄLKOMMEN vill jag hälsa dig som är nytillkommen Bollbloggläsare – whoever you are 🙂

…men det HÄNDER bra saker nu 😉

Och så har bloggen besöksrekord idag, hurra!

Pernillas förläggare Pia Printz pratar. Här, i P3!

Börja lyssna vid 2.30.

Är så glad för hennes skull! Och löjligt stolt över att ha ”korrläst” denna fantastiska historia. Om otrohet i förortsmiljö 🙂

I fredags åkte vi till Motala och lämnade barnen i säkert förvar hos morföräldrarna (tack för barnvakten!). Och i lördags åkte mannen och jag vidare till Ombergs Turisthotell för att fira Malin och Davids bröllop!

Malin och jag har varit vänner i 23 år, och det var så fantastiskt roligt att vara med och fira henne. Och hennes härliga make förstås.

Och vilken fest det blev! Skratt, tårar och skålar. Mingel, mat (makalöst god mat!) och dans natten lång.

Jag gick ut stenhårt och försökte frissa mig själv. Gick sådär.

Det vackra paret på ingång.

Välkomstskål. Malin i omsydd brudklänning. Snygg som få!

Tjej-ligan: Tessan, Jess, Millis, jag och Anna.

Kill-ligan (som försöker tuffa till sig med sportpose): Pierre, Johan, Fredrik, Daniel och Kenta.

Jag och min belevade och mycket trevliga bordskavaljer Johan. (Dessvärre var jag nog lite socialt ofokuserad där ett tag, eftersom jag var så laddad för mitt tal tal efter huvudrätten. Och sång. Gillar inte att tala. Har aldrig gjort. Sjunger 1000 gånger hellre. Trodde jag. Det visade sig att jag VERKLIGEN gillade att tala. Ville knappt sluta. Mycket märklig upplevelse… )

Förrättssoppa. Med blomma!

Tack härliga ni för en fantastisk bröllopsfest! Kram. Och puss. Och ha en fantastisk honeymoon in NY!!

Där skulle man ju lite smakfullt kunna avsluta den här bildkavalkaden. Men jag kände att det inte gick att förneka er den här bilden. Den säger något om feststämmningen lite senare 🙂
PS Jag mår inte illa. Försöker bara dölja det faktum att munnen fastnat i en skrattkramp 🙂 DS

Drink och mat, skratt och prat. Med fina gamla psykologkursare. Carina och Jenny 🙂Nu åker vi på bröllop!!

… på Fotografiska Muséet. Shit pommfritt så mycket snoppar! Och kroppar. Och… blommor!

Idag, när min fina vän Jenny ringde och befann sig ett stenkast från kontoret – och muséet – så kunde jag inte motstå medbjudan till utställningen.

Jag såg Robert Mapplethorpes fotografier i Barcelona 1995, och blev då ganska chockad. Och rejält fascinerad!

Idag tycker jag att hans bilder är vackra. Om än smärtsamma. Och svarta, i ordets dubbla bemärkelse. Det krävs mer för att chocka mig nowadays 🙂