Mage till ungar ;-)

Idag ska jag luncha med min kompis Anna Bell som är på besök i stan (hon bor annars i Simrishamn – alldeles för lång bort!)

Hursomhelst, så piffade jag till mig lite extra imorse. Med KLÄNNING! En rätt åtsittande variant. Det händer inte så ofta (om det inte är fest).

Barnen tittade storögt på mig. Sjuåringen något fundersamt.

”Den sitter inte så bra. Det petar ut här.”

Pekar på magen. Jag svarar något neutralt, i stil med:

”Ja, den ska sitta så.”

Sedan möter jag fyraåringen i hallen. Hon skrattar förtjust och lägger händerna på min mage.

”Bebis.”

Och lutar sedan kinden mot magen och gosar.

De är ju väldigt söta. Rara, fina ungar. Men jises så brutala…

Nä, det är de såklart inte. De är förskonade från vikt- och kroppsnojjeprat.

De VET inte att putmagar kan vara lite laddade 🙂

Men tydligen var magen är det som totalt dominerade intrycket, när de fick syn på piffmorsan i morse.

Framifrån anar man inte…

… detta!