Månad: maj 2011

Nu har jag läst ut Sandra Gustavssons bok Maskrosungen. Vilken bok. Vilken historia. Och det otroliga är att den är sann – hennes historia.

Sandra skriver om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa. Tidigt lämnad att ta hand om sig själv och försöka hantera och parera en vuxenvärld som sviker. På alla tänkbara sätt.

Hon bor hos sin mamma större delen av sin barndomstid och får uppleva hur mamman går längre och längre in i sin psykiska sjukdom och sitt missbruk av alkohol och cigaretter. Lägenheten förvandlas till en sanitär olägenhet och Sandra får till sist varken mat eller annan omvårdnad. Och det gäller för henne, det lilla barnet, att själv hitta sätt att överleva kaoset.

Hon beskriver rakt upp och ned hur det var. Hur hon flyttade till sin alkoholiserade pappa. Hur hon tidigt träffade sin blivande man – far till hennes två barn. Och hur han, som om hon (de) inte lidit nog, får diagnosen MS. Och hennes berättelse går rakt in i hjärtat.

Det gör så ont att läsa om det hon varit med om. Man blir så ledsen över att Sandra behövde uppleva det hon gjorde. Och tanken på att det finns barn, även nu – just idag – som upplever liknande saker, gör att hjärtat kramas om så det värker.

Och så blir jag arg över att ingen reagerade snabbare på Sandras situation. Mer kraftfullt. Någon vuxen. Och jag tänker att jag ska öppna ögonen. Ordentligt. För att inte missa signaler från barn runtomkring. Tänk om…

Men framför allt tycker jag att Sandras bok lämnar efter sig en känsla av kraft. Och hopp.

För hon klarar det. Sandra Gustavsson. Hon klarade sig. Genom en makalös styrka i sig själv och kanske genom en sund vuxen som fanns där för henne som liten. Trots allt.

Att hon orkar (orkade) skriva om det, och förmodligen hjälpa många genom det – är inget annat än otroligt. Det klarar bara en Maskrosunge.

Vad jag har gått upp i vikt!

Imorse betraktade dottern förundrat min kamp för att klämma mig i de tighta Acne-jeansen. Hennes förundran förklarlig då jag möjligen betedde mig lite underligt. Hoppandes upp och ned på stället drog jag jeansen uppåt. Tog några gigantiskt stora krigsdans-kliv för att räta till byxbenen, drog in degmagen och lyckades till sist knäppa. Med ett lätt stånk.

”Såna där byxor skulle jag aldrig vilja ha!”
”Asch, de är lite små bara.”

Ehum. Jag stegade ner till vågen och fick bekräftat det jag anat en tid. Jag väger med än jag någonsin gjort ogravid. Eller nyförlöst.

Dilemmat: Jag älskar mat. Sötsaker. Och vin. Sitter gärna stilla. Och skriver. Eller möjligen läser. Gillar inte motion. Och avskyr att svettas!

Det är ju helt uppenbart att det inte funkar. Så nu ska jag ta tag i det här tänkte jag. Med er hjälp. Och med långa promenader.

Promenaderna ska ske minst två gånger i veckan. Och minst en gång i veckan får ni stå ut med att jag redovisar min vikt. Här. Vilket känns jobbigt nu, men kommer att kännas mycket bättre när den går ner. Ni – kära bloggläsare – blir min morot OCH mitt (mina) överjag.

OK. Nu tar jag ett djupt andetag. Och här kommer första viktredovisningen: 68,4

Målet är 64. Som jag vägde på bröllopet i höstas. MÅLBILD

Tydligen gick det inte att kommentera förra inlägget. Synd, när jag nu fiskade komplimanger för mina nya brillor 🙂

Funkar det nu tro?

Det är i och för sig många saker jag inte berättar här, men en sak kanske är relevant för en blogg som trots allt ska handla om skrivande…

Jag har börjat skriva igen (efter ett par veckors ”vacum”). Jag har öppnat en mapp som heter ”bok 3” och jag har öppnat ett worddkument som heter något svamligt om löv (!). Där skriver jag. Fritt ur hjärtat och än så länge ganska planlöst. Och det är så skönt. Att se en text ta form igen. Utan att, som i slutet av manus 2, behöva rätta, stryka och hela tiden tänka noga efter så att allt hänger ihop. Så befriande att bara låta orden flöda och se vart de tar vägen!

Helt planlöst skriver jag i och för sig inte. Har ju några karaktärer i både Morgongåvan och manus 2 som skulle vara spännande att följa. Och nu tänkte jag skriva mig fram till vilka 🙂

Och så har jag börjat läsa. Igen. Det går lite i perioder för mig det där med läsandet. Har framför allt svårt att läsa när jag skriver mycket. Det blir för mycket ord. Men det är ett konstant återkommande skrivtips: läs, läs, läs – allt du kommer över. Och jag har en HÖG med böcker på vänt kan jag tala om!

Mest spännande kändes det att ge sig i kast med någon av de författare jag stött på i vimlet. Som Denise Rudberg, Ann Rosman och Sandra Gustavsson. Hjärtat fick bestämma och jag började med den här:Är nu halvvägs. Och helt tagen. Berättar mer när jag läst klart. Men jag kan avslöja att jag hade stora svårigheter att sluta gråta igår när jag läste Sandras historia samtidigt som den här låten strömmade från radion. På Bagel Deli…

Vilken låt. Vilken sångerska. Vilken Sandra.

Och så till något helt annat som absolut inte har med skrivande och böcker att göra. Mer yta. Jag har skaffat nya glasögon. Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag är något traumatiserad vad gäller glasögon. Men nu tänkte jag i alla fall göra ett försök. Och att ni skulle få se dem. Det var otroligt svårt att fota sig själv! Jag får ta och konsultera någon modebloggare kring hur det görs på bästa sätt…

Jobbar man helt nära det här stället kan man lyxa till det i regnet!

Och vi promenerade ju bra länge igår. Vill inte riskera att tappa…

Firar lite också. Igår var jag med sjuåringen hos skolläkaren och idag var jag, mannen och hon själv på utvecklingssamtal med fröken. Hon är en fantastisk liten unge. Vår stora lilla 🙂

På promenaden tidigare ikväll.

Detta. Jag är stärkt. Tack för det Jojo!

…kände jag mig i morse. Trött som tusan. Försökte dölja de mörka ringarna under ögonen med ett concealer-prov jag fått från Lancome. Varvid maken tyckte att det såg ut som om jag varit på skidsemester – alldeles vit som jag blev under ögonen.

Nu har jag druckit två koppar kaffe och gaskat upp mig något. Och kan tänka mig ett kontrakt, faktiskt. Och en förläggare. Ni behöver inte vänta längre snälla förlagsmänniskor. Även om ni tänker att det vore roligt för mig att få det som en sommarpresent. Eller så. Jag skulle bli lika glad redan idag. Tro mig. Jag är så redo!

Skrivarmamma fick ju sitt kontrakt häromsistens. Och det skulle vara väldigt trevligt att åka runt på flådiga signeringsturnéer och bokmässor tillsammans med henne. Prata skrivande med andra kollegor och mingla med bubbel. Helst rosa. För det är väl mest sånt man gör som antagen? 🙂

På Ekerö. Fantastiskt charmigt ställe. Vi åkte dit för att luncha och stannade i närmre två timmar!

Detta är treåringens ”ge-och-ta-loppisfynd”. En oerhört märklig men rätt så söt krypdocka.