Månad: oktober 2010

Har – helt otippat – haft en riktigt bra morgon! Eftersom jag somnade straxt innan midnatt (efter roligt rep) och klockan ringer 06.20, var jag liksom redo för både trötthet och huvudvärk. Vilket inte funkar till hundra procent bra med morgontrötta barn. Ett stort barn som gärna, i sista minuten, bara MÅSTE byta strumpbyxor. Och ett litet barn som mest glatt springer omkring och låter sig jagas av en mamma som mest vill få på henne lite kläder. Och komma iväg! Det här med att skolan börjar 8.15 sätter ju en viss press på mornarna (och på mamman)…

Hursomhelst. Jag vaknar glad och fortfarande lite hög efter gårdagskvällens musicerande. Och till min förvåning – pigg! Inte en antydan till huvudvärk! Straxt innan sju hör jag ljud från övervåningen. Jag går upp och hittar två småleende små ungar sittande i TV-soffan. I mörkret. (Vanligtvis är båda rätt svårväckta vid sjuhugget.) Sexåringen berättar nöjt att de vaknat, legat och kramats en stund (båda har under natten vandrat till vår säng, så de ligger nära, nära på morgonen) och sedan gått upp.

Morgonen flyter! Inga konflikter. Alla glada. Jag oroar mig lite för snöslasket. Vägen till dagis känns lång, blöt och ruggig. Vad händer!? De ser snön genom fönstret och får väldigt bråttom ut = bra för det ökar chansen att komma i tid. Alla kläder åker snabbt på och den stora hjälper den lilla (!). Väl ute skuttar, hoppar, skrattar och springer de omkring som två ystra små kalvar. Den lilla vill inte åka vagn och går hela vägen till dagis. Med små stopp för att göra snöänglar förstås!

Det blir aldrig som man tänkt sig. Oftast i negativ bemärkelse kan jag tyvärr tycka. Men så icke idag 🙂

Underbart att vara på väg till ett kontor!Framme! Jag har det så himla bra just nu. Trevliga ”kollegor” (är det ju egentligen inte, eftersom de jobbar med casting och filmproduktion – men ändå, vi kan ju låtsas :-)). Gott kaffe. Fin utsikt. Och – inte minst – bra flyt i skrivandet.
Idag blir det kort dag. Ska hämta på dagis redan klockan 14 eftersom lilla tjejen ska få näst sista (!) penicillinkuren. Skönt… Sedan rep ikväll 🙂

Måste nog ta en liten paus från skrivandet. HM skrev att jag var en av deras bästa kunder! Tack HM! Jag är smickrad. Och så tävlingsinriktad att jag tänker behålla tronen 😉

Not! Kriget mot bananflugorna har trappats upp rejält och de små uslingarna, som gjort mig galen under två veckors tid, ska elimineras!!! Alla medel är tillåtna. (Ett espressofat till bredden fyllt av vinäger+vatten+diskmedel samt ett ”kladdplastark” med några vindroppar som lockbete. Hehe.)

…tar jag varje tillfälle i akt att virka lite. Ytterligare några pensio-poäng där!

Gjorda av sexåring med kreativ överskottsenergi 🙂

Kanske är jag lite omodern. Det var längesedan jag var ute (after-work tidigare ikväll). Fick den här lappen av en kille i Götgatsbacken. Det verkar ha hänt en del, rent teknikmässigt, på raggningsfronten sen sist 🙂

…elller hur? Hyr man nu skrivbord vid ett skyltfönster vore det ju synd att inte utnyttja möjligheten att synas lite. Alltså böckerna (och min faktaruteskylt!). Själv kan jag huka bakom dem 🙂

Apropå förra inlägget så känns den här dagen annorlunda än den tröttelitrötta igår. Som ju dagar gör – ser väldigt olika ut. Tack och lov.

Solens strålar värmde mitt nytvättade och kalla hår genom tunnelbanefönstret när jag åkte in till mitt nya kontor på vackra Söder! Om jag blundade befann jag mig plötsligt på en strand i paradiset. Och när jag tittade upp såg jag olika Stockholmssilhuetter passera – badande i skön höstsol! Lycka!

Och innan dess, när jag lämnade hemmet och en ledig make med glad streptokockunge, så kläckte han ur sig orden som verkligen gör min dag.

– Du ser inte ut att vara en dag över tjugofem!

Där så! Another reason to love him. Min nyblivne make. Oavsett sanningshalt 🙂 Puss!

Igår eftermiddag lutade sig treåringen fram emot mig. Hennes ansikte alldeles nära mitt där vi sitter bredvid varandra i soffan. Hon ser oändligt bekymrad ut när hon försöker förklara det hon ser.

– Mamma. Du ä röd däj.
Lilla fingret åker fram. Pekar oroväckande nära.
– Däj bjevi. Inne i ödat… Däj! Du haj ett såj i ödat mamma!!!

Mmmm… Mamma trött. Mamma huvudvärk. Turligt nog har mamma världens finaste och gladaste lilla streptokockunge att vara hemma med. Med knubbiga små armar som ofta vill kramas. En rund och varn liten kind som gärna vill gnosa mot min. När vi ligger där – nära, nära i soffan – och läser bok, så gör det ingenting att mamma är trött, har huvudvärk och ser mer monstruös än flärdfull ut. Mamman har turen att ha fått världens finaste ungar. Och det betyder mer än något annat!