Så fel!!
Frågade just sexåringen (apropå förra inlägget) varför hon inte ville att jag skulle visa mig på trappan när hon gick förbi med sin klass. Och hon svarade:
– Jo, för om du gick in sen. Och vi gick iväg. Då skulle jag längta så mycket efter dig.
Lilla gumman! Lilla, lilla!! Så fel jag tolkade henne. Min fina unge… Hon är ju inte så tuff! Och jag är inte pinsam!!
Imorgon ska dotterns förskoleklass börja promenera runt och titta var barnen i klassen bor. Dottern är hemma med feber.
– Hoppas du blir frisk till i morgon nu då, säger jag. Utgår från att hon tycker det ska bli kul liksom.
Dottern blir stel i hela kroppen. Tittar förskräckt på mig.
– Oh, nej!!!
– Tycker du inte att det ska bli roligt?
– Du får inte titta ut!! Inte visa dig på trappen!
Jag blir helt stum. Har jag REDAN blivit pinsam förälder? Jag minns ju att man kunde tycka att mamma och pappa var lite pinsamma, men var inte det i tonåren?! Jag har ju i och för sig märkt att hon inte tycker att det är helfestligt när jag sjunger för högt när vi är ute och går och så men… Men detta!
Jag säger då det. Jag har berört det tidigare i blommor-och-bin inlägget. Och här – om kärlek. Dagens sexåringar är brådmogna…
Eller så är jag helt enkelt pinsam…? Det kanske inte ÄR normalt att sjunga högt bland folk. Eller prata med djur.
I förrgår på min långpromenad mötte jag en duvunge. En duvunge! Plötsligt insåg jag relevansen i uttrycket ”han/hon är ingen duvunge…”. Med betydelsen ”någon som har varit med om en del och som inte är helt oskyldig”. Ungefär.
Detta var alltså motsatsen. En riktig Duvunge. Liten, men ändå ganska klumpig. Lite fluffig. Väldigt oskyldig – och ganska oerfaren som duva kan man tro, eftersom han/hon satt och kurade mitt på gångvägen. Den duvungen var jag bara tvungen att prata med. Prata förstånd. Det var bara att gå ned på huk och förklara att det faktiskt är FARLIGT att sitta och kuckilura mitt i vägen. Det kommer moppar. Och cyklister i full fart. Det förklarade jag för duvungen. Och bad samtidigt om ursäkt om jag skrämde honom/henne. Men duvungen flyttade sig hursomhelst från vägen!!
Efteråt såg jag mig omkring. Kom på att det kanske såg konstigt ut när jag satt där och pratade med en fågel. Men pinsamt? Nej, inte då!!!!
Mina föräldrar har plockat druvor till oss. Från sin balkong. I Stockholm!!
…ropar 6-åringen förtjust medan hon leker i klätterställningen. Det tog en stund innan hennes ömma moder förstod vad hon menade… En knölig liten en 🙂
Räddad bagge!
I onsdags, när jag och Peter Norrman från Vulkan pratade på Kungsholmens Bibliotek, så berättade han att publicering på nätet kan leda till ökad försäljning. Eftersom jag vill att så många som möjligt ska läsa min bok, så tänkte jag att – vad sjutton – jag lägger väl ut bokens inledande kapitel här! Samt ett, för bokens tema, talande citat. Så kanske någon av er blogg-läsare blir intresserade av att läsa mer. Klicka i så fall bara på någon av knapparna här till höger.
Jag har insett att det finns något jag brinner för här i livet. På riktigt. Som gör mig både arg och oändligt ledsen. Och det är det den här boken till stor del handlar om. Har sitt ursprung i. Nämligen barns utsatthet. På olika sätt. På något sätt landar jag alltid där. I vad jag än gör – har jobbat med, skriver och läser om eller tänker på. Dessutom är det en fråga jag även i framtiden på något sätt vill jobba med. Som psykolog eller journalist. Eller författare.
Först – citatet:
Och en av stadens äldste sade,
Tala till oss om Gott och Ont.
Och han svarade:
Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda.
Ty vad är det onda annat än det goda plågat av sin egen hunger och törst?
Sannerligen, när det goda hungrar söker det föda även i mörka grottor, och när det törstar dricker det även av skämt vatten.
Khalil Gibran
Och nu… Är ni beredda? Möt Jonas:
Onsdag 24 oktober 2007
1. Jonas
Jonas skyndar på stegen där han går längs med Vasaparken. Han är på väg hem från jobbet på banken och avskyr den isande höstkylan. Den får hans spända käkar att värka och värken sprider sig upp mot tinningarna. De bultar och han känner sig illamående. Som vanligt när migränen försvagar honom kan han inte värja sig mot minnena. Han måste stanna. Lutar sig mot en husvägg och blundar hårt.
Han är fyra år. Han hör rösterna dämpat där han sitter i det lilla köksskåpet. Hopkrupen som en liten boll. Han försöker att inte lyssna men det är svårt att komma undan dem.
– Skål för helvete!
– Vassaru?
– Skål påre Maggan!
– Ja för fan.
Jonas mamma låter trött och berusad. Hon har festat med Bertil och hans kompisar ett par timmar nu.
– Haru nåt käk hemma?
– Vaddå haru nåt käk? Det är väl för fan bara att se efter. Bara för att ni får hänga här är jag inte er lilla husa – det skaru veta.
– Husa nä. Musa kanske. Hur är det med lilla musen husan?!
Bertil skrattar hest och högt åt sin lyckade ordvits.
– Lägg av för helvete. Gå och fixa lite käk själv istället.
Jonas stelnar till när han hör Bertils tunga steg närma sig. Han sitter inklämd bland kastruller och ugnsformar. Blyertspennan han håller i handen stannar mitt i en rörelse. Han ritar en sagovärld på den inre väggen. Den skrovliga betongytan fungerar som hans ritpapper. Med pennan skapar han sin egen värld. Fylld av träd, stenar, små gubbar, drakar, monster och änglar. De tunga stegen helt nära nu. Mammas röst blandas med de andra männens och de försvinner bort. Skränet tonas ner. Tappar konturerna. Försvinner i en svindlande tunnel av rädsla. Skräckens susning i öronen och fötterna som tungt går fram och tillbaka utanför dörren är det enda han hör. Skyddet är tunt. Dörren bara någon centimeter tjock. Hjärtat hamrar hårt.
Köksskåpet är hans tillflyktsort. Hans fredade zon. Han hann inte ut den här gången. Pojkrummet är tomt, så det är vad de tror. Att han är ute. Ofta dyker de upp på lördagseftermiddagen. Oanmälda. Fyllon som söker värme i kylan. Bertil och två eller tre män till. Och Jonas mamma öppnar så gärna dörren. Tar emot den sociala närhet det ger att supa med dem. Vara med dem. Oftast hinner han ut. Gömmer sig i något hörn på gården. Leker för sig själv. Ibland är han hemma. Instängd på sitt rum. Han leker då intensivt med sina saker och anstränger sig för att inte höra dem. Hoppas att ingen kommer in på rummet. Han stannar där tills de gått hem. Vill inte se dem. Vill inte se hur konstiga de blir. De förändras av det de dricker. Högljutt sitter eller halvligger de runt det låga soffbordet. Ibland ligger de nakna i hennes säng. Någon ligger på mamma. Han vet inte vad de gör men det skrämmer honom. Han blir ledsen för mamma ser konstig ut. Kanske är hon ledsen hon också. Jonas är fyra år. Och ibland kommer han inte undan.
Efter en stund som känns som en evighet hör han hur Bertil går ut till de andra igen.
– Du har ju för fan ingenting hemma. Men jag hittade en vinare som du försökte undanhålla oss!
Bertil skrattar återigen högt och elakt.
– Vad fan. Jag bor ju här. Lite privatliv kan man väl få ha eller?
Jonas mamma låter hes och låtsat upprörd. Hon skrattar lamt.
– Så fan heller Maggan. Du är min. Allt ditt är mitt.
Jonas hör hur Bertil sänker rösten och ser framför sig hur han sätter sig bredvid mamma. Tar i henne. Han hör hennes viskande protester. Och hur protesterna försvinner och byts ut mot tunga stönanden inne ifrån hennes sovrum.
Jonas sitter kvar länge efter att dörren slagit igen och de gått hem. Vill vara säker. Han väntar tills han hör mammans ljudliga snarkningar från sovrummet. Då smyger han sig ut. Ser sig omkring i det dunkla rummet. Ingen där. Den här gången klarade han sig. Han tassar ut i den mörka hallkorridoren och in på toaletten. Han är kissnödig. Och hungrig. På soffbordet ligger rester av hämtpizza kvar bland de urdruckna glasen. Han slänger i sig det som finns och går tillbaka in på sitt rum. Tar på sig sin ljusblå pyjamas med tigertryck. Jonas tittar in till mamma innan han går och lägger sig. Spriten gör att hon sover tungt. Han går fram till sängen. Smeker hennes kind. Försöker motstå impulsen att krypa ned till henne. Inte gråta. Han blir stående en lång stund och kan inte hålla tårarna tillbaka. Till sist lämnar han henne och går och lägger sig. Drar täcket tätt omkring sig och börjar som vanligt att fantisera sig till sömns. Fantisera om hur annorlunda allt kommer bli när han blir stor.
…är ju ämnen som aldrig legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag älskar godsaker. Napoleonbakelser och glass. Jag älskar god mat. Pasta, kött, klyftpotatis och goda såser. Och jag har ju tidigare – här på bloggen – deklarerat mitt motstånd till träning i allmänhet och svettning i synnerhet. Något jag fick äta upp både på möhippan och bröllopet häromsistens!
Men något nytt har smygit sig in i livet och förändrat både hur jag mår (piggare och nästan aldrig huvudvärk längre) och hur jag ser ut (definitivt inte smal, men något smärtare än i vintras). Aha, tänker ni. Hon är nygift. Nykär. Snusket är legaliserat! Men så smaskigt kommer det inte att bli här 😉
Det nya heter GI! Jag är fast. Love it! Började så smått ett par veckor innan bröllopet, när jag kände att – visst – jag duger bra som jag är och ser ut, MEN vill inte vara större än jag NÅGONSIN varit på mitt eget bröllop. Så! Jag satte igång. Och det gav direkta hälsoeffekter på alla möjliga sätt. Så nu är jag fast. Och får äta sån här ljuvlig mat!
Entecote. Avocado- och gurksallad med cocos och lime. Och broccolisparris + hoummus. Mumma!
Och i den här kokboken har jag hittat de mest fantastiska recept! Tack Klara 🙂
Det var kosten det. Träningen då? Jodå. Jag går. Fort som attan går jag. Fast inte så pass att jag svettas. Kanske lite i ryggslutet ibland bara. Och i hårfästet. Men det känns så bra! Försöker gå en timme varannan, var tredje, dag ungefär. Och – vanemänniska som jag är -går jag alltid hit och vänder. Det här är bilder från i morse. Jag tränar. Och jag lider inte. Inte ett dugg!
…smäller det! Nåja, smäller och smäller kanske det inte gör, men jag och Peter Norrman från Vulkan ska prata på Kungsholmens Bibliotek
Nu ska jag förbereda lite och samtidigt ta hand om liten sjukling. För tillfället ganska enkelt eftersom jag har en förträfflig barnvakt vid namn Tummelisa. På DVD.
Sist jag pratade om Morgongåvan på Blackebergs Bibliotek överskattade jag de potentiella försäljningssiffrorna en aning. Tog med mig sextio (60) böcker. Och sålde fem (5)…
Det ska bli extra kul att prata om boken just på Kungsholmen eftersom i stort sett hela handlingen i Morgongåvan utspelar sig där!