Mamma mu

Idag satt familjen vid söndagslunchen och pratade om vilket djur vi skulle vara. Om vi var ett djur.

Äldsta dottern svarade blixtsnabbt att hon skulle vilja vara en häst. ”För de är fina och snabba. Och så bär de på människor.” Sambon skulle vara något slags kattdjur. Vad yngsta dottern skulle vara för djur förblir något oklart – jag tror inte att hon fann diskussionen fullt så stimulerande som oss andra. För mig är det givet vilket djur jag skulle vara. Det har det alltid varit. En ko.

Inte så att jag tycker att det verkar vara så himla kul att stå i en hage och idissla. Och glo. Möjligen ganska avkopplande…

Jag tror mer det handlar om att jag identifierar mig med långsamheten. För jag börjar (ganska motvilligt) inse att jag är otroligt långsam. Något mina vänner möjligen konstaterat för länge sedan :-). Jag gör liksom saker långsamt. Går långsamt. Äter långsamt – sitter alltid kvar sist, ensam vid matbordet. Duschar långsamt (= länge). Skulle aldrig ens försöka mig på att springa för att hinna med tunnelbanan! Och – som en relativt nyvunnen god vän konstaterade när jag klädde min yngsta dotter:

”Du klär till och med på henne mössan långsamt!”

Om man vore en färg då? När jag gick i mellanstadiet roade jag mig med att tillskriva mina klasskamrater färger. Jag tyckte liksom att var och en VAR en speciell färg. (Utan gåvan att se auror…) Detta var så viktigt för mig så jag skrev en lista med mina klasskamraters namn + färg. Jag minns fortfarande:

Anna W – gul
Stefan E – röd
Ola O – ljusblå
Jonas H – grön
Kalle K – blå
Petra F – ljusblå

Själv var jag röd.

Jag tror att jag har lappen kvar i någon låda. Jag kan inte förklara eller motivera VARFÖR en person knöts till en viss färg. Det var liksom en känsla. Sådär höll jag på.

När jag var arton fick jag en mugg i julklapp av mina vänner. Med texten ”Why be normal”. Såhär i efterhand kan jag förstå varför…

4 reaktioner på ”Mamma mu”

  1. Anna Wilhelmsson

    haha, och när man ser listan o känner personerna i fråga så känns det ju helt rätt! lustigt! / kram Anna

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *