Buddhamamma…

Tidigt i morse, när jag och yngsta dottern ligger i sängen och mornar oss, så pekar hon plötsligt på Buddha-tavlan på väggen. Hon ler förtjust.
”Däj ä du mamma!”
Jag vill inte riktigt förstå…
”Nämen gumman… Var då?”
Än ivrigare. Det lilla fingret stint riktat mot tavlan.
”Däj! De ä du mamma!”

Barns ärliga kommentarer är fascinerande tycker jag. Att de redan i tvåårsåldern besitter förmågan att se och sätta ord på det som vi vuxna, av sociala skäl, oftast undviker att kommentera. Dessutom så oerhört träffsäkert!

Som när mitt äldsta barn var drygt två år och jag var ute och gick med henne i vagnen. Plötsligt möter vi en – som jag misstänker – inte helt stabil och förmodligen ganska alkoholiserad, skäggig herre som ilsket stirrar rakt framför sig. Han går mot oss med vingliga men snabba steg. Jag tittar ängsligt bort. Medan min dotter uppmärksamt och allvarligt betraktar hans uppenparelse när han närmar sig. Hon lyfter armen. Pekar. Och konstaterar högt och tydligt:
”Titta mamma. Tokig tomte!”

Jag tror inte att farbrorn hörde. Och om han hade gjort det kanske han skulle mjuknat en aning. Men barns ohämmade lust att benämna det som i ögonblicket slår dem kan i vissa sammanhang kännas en aning… obekväma…

Och ibland desto gulligare! Som på tunnelbanan i vintras. När tvååringen, efter att länge ha stirrat på en medpassagerare i stor och ullig päls, förälskat utbrister:
”Fin tant! Muk (=mjuk).” Och sedan fortsätter, som ett mantra, fortfarande allvarligt tittande och med huvudet på sned: ”Len,len, len, len. Len, len, len len.” Jag tror att hon gärna ville klappa…

Sedan har vi då de där genuina och urskiljningslösa kommentarerna om sin mammas utseende…

För någon månad sedan, när barnen just blivit friska från vattkopporna, skulle vi alla tre iväg och bli fotade för en matkalender. Jag har just pudrat över några envist röda finnar som så lägligt ploppat upp och håller på att klä femåringen. Då kommer det:
”Oh nej mamma! Du har också fått vattenkoppor!”

Och ibland säger de så fina saker att hjärtat smälter. Som att man är bästa mamman eller har en ”fin jumpa” :-). Andra kommentarer om min kropp låter jag bli att skriva om här. Men jag kan tala om att de inte alltid är helt smickrande och ganska ofta handlar om den där retliga tyngdlagen! Varvat med frågor om det är nya familjemedlemmar på väg.

Buddha då? Jag har bestämt mig för att det inte var hans yttre uppenbarelse dottern syftade på imorse. Det var auran.

2 reaktioner på ”Buddhamamma…”

  1. Marie Vikström

    Va härligt, fick många leende när jag läste om mina älskade små brorsbarn. LÄNGTAR MÅSTE SES!!! KRAM KRAM

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.