februari 2010

Mamma mu

by Susanne Boll on 2010-02-28

Idag satt familjen vid söndagslunchen och pratade om vilket djur vi skulle vara. Om vi var ett djur.

Äldsta dottern svarade blixtsnabbt att hon skulle vilja vara en häst. ”För de är fina och snabba. Och så bär de på människor.” Sambon skulle vara något slags kattdjur. Vad yngsta dottern skulle vara för djur förblir något oklart – jag tror inte att hon fann diskussionen fullt så stimulerande som oss andra. För mig är det givet vilket djur jag skulle vara. Det har det alltid varit. En ko.

Inte så att jag tycker att det verkar vara så himla kul att stå i en hage och idissla. Och glo. Möjligen ganska avkopplande…

Jag tror mer det handlar om att jag identifierar mig med långsamheten. För jag börjar (ganska motvilligt) inse att jag är otroligt långsam. Något mina vänner möjligen konstaterat för länge sedan :-). Jag gör liksom saker långsamt. Går långsamt. Äter långsamt – sitter alltid kvar sist, ensam vid matbordet. Duschar långsamt (= länge). Skulle aldrig ens försöka mig på att springa för att hinna med tunnelbanan! Och – som en relativt nyvunnen god vän konstaterade när jag klädde min yngsta dotter:

”Du klär till och med på henne mössan långsamt!”

Om man vore en färg då? När jag gick i mellanstadiet roade jag mig med att tillskriva mina klasskamrater färger. Jag tyckte liksom att var och en VAR en speciell färg. (Utan gåvan att se auror…) Detta var så viktigt för mig så jag skrev en lista med mina klasskamraters namn + färg. Jag minns fortfarande:

Anna W – gul
Stefan E – röd
Ola O – ljusblå
Jonas H – grön
Kalle K – blå
Petra F – ljusblå

Själv var jag röd.

Jag tror att jag har lappen kvar i någon låda. Jag kan inte förklara eller motivera VARFÖR en person knöts till en viss färg. Det var liksom en känsla. Sådär höll jag på.

När jag var arton fick jag en mugg i julklapp av mina vänner. Med texten ”Why be normal”. Såhär i efterhand kan jag förstå varför…

{ 4 comments }

Buddhamamma…

by Susanne Boll on 2010-02-25

Tidigt i morse, när jag och yngsta dottern ligger i sängen och mornar oss, så pekar hon plötsligt på Buddha-tavlan på väggen. Hon ler förtjust.
”Däj ä du mamma!”
Jag vill inte riktigt förstå…
”Nämen gumman… Var då?”
Än ivrigare. Det lilla fingret stint riktat mot tavlan.
”Däj! De ä du mamma!”

Barns ärliga kommentarer är fascinerande tycker jag. Att de redan i tvåårsåldern besitter förmågan att se och sätta ord på det som vi vuxna, av sociala skäl, oftast undviker att kommentera. Dessutom så oerhört träffsäkert!

Som när mitt äldsta barn var drygt två år och jag var ute och gick med henne i vagnen. Plötsligt möter vi en – som jag misstänker – inte helt stabil och förmodligen ganska alkoholiserad, skäggig herre som ilsket stirrar rakt framför sig. Han går mot oss med vingliga men snabba steg. Jag tittar ängsligt bort. Medan min dotter uppmärksamt och allvarligt betraktar hans uppenparelse när han närmar sig. Hon lyfter armen. Pekar. Och konstaterar högt och tydligt:
”Titta mamma. Tokig tomte!”

Jag tror inte att farbrorn hörde. Och om han hade gjort det kanske han skulle mjuknat en aning. Men barns ohämmade lust att benämna det som i ögonblicket slår dem kan i vissa sammanhang kännas en aning… obekväma…

Och ibland desto gulligare! Som på tunnelbanan i vintras. När tvååringen, efter att länge ha stirrat på en medpassagerare i stor och ullig päls, förälskat utbrister:
”Fin tant! Muk (=mjuk).” Och sedan fortsätter, som ett mantra, fortfarande allvarligt tittande och med huvudet på sned: ”Len,len, len, len. Len, len, len len.” Jag tror att hon gärna ville klappa…

Sedan har vi då de där genuina och urskiljningslösa kommentarerna om sin mammas utseende…

För någon månad sedan, när barnen just blivit friska från vattkopporna, skulle vi alla tre iväg och bli fotade för en matkalender. Jag har just pudrat över några envist röda finnar som så lägligt ploppat upp och håller på att klä femåringen. Då kommer det:
”Oh nej mamma! Du har också fått vattenkoppor!”

Och ibland säger de så fina saker att hjärtat smälter. Som att man är bästa mamman eller har en ”fin jumpa” :-). Andra kommentarer om min kropp låter jag bli att skriva om här. Men jag kan tala om att de inte alltid är helt smickrande och ganska ofta handlar om den där retliga tyngdlagen! Varvat med frågor om det är nya familjemedlemmar på väg.

Buddha då? Jag har bestämt mig för att det inte var hans yttre uppenbarelse dottern syftade på imorse. Det var auran.

{ 2 comments }

Frieri

by Susanne Boll on 2010-02-22

Idag är jag visst en aning nostalgisk! Eller helt enkelt värmetörstande… På den här platsen blev jag friad till för snart ett år sedan. Vid stranden på vackra Koh Lanta. Efter femton år tillsammans! Efter två barn! Väldigt romanstiskt 🙂

Dagen efter, när jag som bäst satt och njöt av känslan av att vara förlovad – snart gift! – upplyste mig en vänlig svensk om den STORA nyheten. ”Har du hört vad som har hänt? Igår! Kronprinsessan har förlovat sig!” Jag fingrade på den fina silverringen som sambon inskaffat på marknaden och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag tror jag pep ”jag också”, vilket hon knappast uppfattade i euforin över det stundande prinsessbröllopet.

Hursomhelst insåg jag att det inte skulle bli svårt att minnas vårt förlovningsdatum. Bra! Och nu sitter jag här och har ingen aning om vilket datum det var. 26e? 28e? Någon!?

{ 4 comments }

Vinter i två världsdelar

by Susanne Boll on 2010-02-22

Eftersom jag sitter hemma och skriver idag, så har jag absolut inget att klaga på denna fantastiskt vackra vinterdag. Stackars SL slipper mig 🙂 Trädgården gnistrar och har nog aldrig varit så vackert klädd!

Men kontrasten till där vi befann oss för exakt ett år sedan känns stark…

Ön Koh Jum är en Thailändsk paradisö som ligger mellan Koh Lanta och Krabi. Färjan stannar på färden mellan dessa två ganska turisttäta ställen och, för er som är i Thaliand eller ska dit: Där ska man gå av! Man ska hoppa ner i en av longtailbåtarna som sluter upp vid färjan och följa med till Koh Jum. Närmre bestämt till Joy Bungalows.

På Koh Jum är det som att tiden står stilla. Lite folk. Långa paradislika och glest befolkade stränder. Apor som skuttar runt i träden (och på stranden!). Ingen el. På kvällen får man – till barnens förtjusning – låna fotogenlampor i baren och lysa sig hem. Sina tekniska moderniteter kan man ladda under ett par timmar varje kväll – på bardisken i ett sladd- och uttagsinferno utan dess like! Restaurangen har något slags elaggregat som hostar igång vid middagstid. Fantastiskt mat! Vi bodde i huset man skymtar mellan träden.

Tydligen har den lilla byn på ön fått el sedan vi var där. Kanske även Joy Bungalows. Kanske minns jag bara det bästa av vår månads vistelse där. Kanske förtränger jag ormen som dottern stötte på. Råttan som besökte oss en (hel!) natt innan vi bytte till en bungalow på pålar. Och de svettiga nätterna utan air condition. Men det är väl så semesterminnen ska fungera? Vi behöver landa i fantasin på dessa underbara platser när tårna är kalla härhemma och vi ligger och huttrar under dubbla täcken på nätterna. Och faktum kvarstår. Koh Jum är fantastiskt! 🙂

{ 0 comments }

Recension!

by Susanne Boll on 2010-02-17

Igår publicerades Morgongåvans första recension i tidningen Leva (www.leva.nu). Jag visste att det var på gång och var ganska nervigt förväntansfull kan man säga…

I förrgår var jag inne i fem olika butiker och kiosker och försökte ta reda på EXAKT vilken tid tidningen skulle komma! Frustrerad mottog jag svar som:
”Leveransen brukar komma mellan elva och tolv, men jag vet inte säkert”
och,
”Ibland levererar de på förmiddagen, men vi hinner kanske inte packa upp förrän någon gång på eftermiddagen”
och, det värsta,
”Leveransen brukar komma på tisdagar, men ibland kommer den på torsdagar”!!

Som en äggsjuk höna försökte jag förklara att min bebis för första gången skulle få ett betyg! Det måste de väl ändå förstå att jag EXAKT måste veta tiden för detta – spända, men ändå högtidliga – tillfälle!? Till slut fick jag numret till kvartersbutiken utskrivet på ett kvitto i handen. Så jag skulle kunna ringa och kolla med jämna mellanrum…

Och innan lunch kom den. Till sist!

{ 2 comments }

Kom på…

by Susanne Boll on 2010-02-15

…att jag kan länka till den här artikeln i Motala Tidning.

{ 0 comments }

Barnen friska…

by Susanne Boll on 2010-02-15

…och kan äntligen gå på dagis igen! Tvååringen har gått sex, eller är det kanske sju, dagar sedan lucia! I morse fick jag äntligen svara JA på den förhoppningsfulla undran: ”Jag då i dadis ida?”. Medan femåringen buttert muttrade att hon inte alls hade någon lust att gå. Hon har väldigt mycket att göra hemma! (Se förra inlägget.)

Själv sitter jag här. Med massor av efterlängtad tid! Jag har för en bra stund sedan druckit ur mitt kaffe. Bläddrat igenom DN. Borde skriva. Blogga. Ringa en hel bunt samtal. Åka och prata med bokhandeln. Men tycks istället ha drabbats av handlingsförlamning! Det är så tyst härhemma. Väldigt tyst. För tyst!

Ingen tvåårig liten röst som ropar: ”Mamma! Jag pjataj på dig!”, när jag inte lyssnar tillräckligt uppmärksamt. Ingen femåring som undrar: ”Vilken är din bästa känsla?” eller ”Vilken är din bästa lukt?”. (Hennes bästa känsla är kärlek och bästa lukt är nytvättad tvätt :-))
Ingen varma små kroppar kryper upp i mitt knä och vill tanka närhet.

Jag fryser, är sentimental och saknar dem. De ger mig en fin roll i att vara mamma inser jag. Gillar den rollen!

Tydligen har jag kommit över ”bloggtröskeln” i alla fall. För – hej, här är jag ju! Jag hade tänkt mig att innehållet till den här bloggen skulle få ”värka fram” och bli något alldeles extra. Genomtänkt. Personligt men inte för privat. Men än så länge har jag mest känt små förvärkar och de proffsiga, kloka och brillianta blogginläggen väntar fortfarande på att bli förlösta.

I väntan på dem (och kanske på att mina prestationskrav lugnar ner sig :-)), så önskar jag alla en fin dag!

{ 2 comments }

Kreativiteten flödar…

by Susanne Boll on 2010-02-08

…och produktionshastigheten är hisnande! Då menar jag inte min egen:-). Måste bara presentera några alster barnen tillverkat under de många vattenkopps- och förkylningshemmadagar som passerat. Femåringen har tillverkat det pimpade russinpaketet och glittervirveln, medan mamma-teckningen är signerad tvååringen!

{ 8 comments }

Jag fick ett brev…

by Susanne Boll on 2010-02-04

…på posten från Ingrid, 80 år. Hon hade läst och tyckte om Morgongåvan. Jag blev så oerhört glad! Tack! Handligen utspelar sig bland drygt trettioåriga, mer eller mindre krisande, människor i Stockholms innerstad. Med Jonas, en väldigt sjuk man i en av huvudrollerna. En ganska otäck historia där jag under skrivandets gång funderat mycket kring ondska kontra onda handlingar och dess ursprung. Hur utsatt ett litet barn kan vara och vad det kan få för konsekvenser. Samtidigt har jag velat skriva om vardagen, den långsamma och ibland händelselösa, där de egna tankarna och känslorna är dramat. Som det liv Nathalies mormor lever i boken. Jag vet inte vad som tilltalade Ingrid, men jag konstaterar att det inte är självklart att förutse en boks målgrupp!

{ 0 comments }